Jazzen som fenomen är lite intressant tycker jag. Om man ibland kan tycka att pop har onödigt enkla texter (tänk Robbie Williams "You think that I`m strong, you´re wrong I´m singing my song) och på så vis tar den enklaste vägen från A till B är jazzen dens raka motsats. Jazzens grundregel är "tag den avgjort svåraste vägen från punkt A till punkt B alternativt den näst svåraste i syfte att förvilla.
I ett jazzband är basisten kung (jag tror det jättelika instrumentet är en bas). Han har helt fria tyglar att försvinna ut i förvirrade evighetslånga bas-solon (det sägs att den danske basiste Brasse Trædgaard försvann så långt ut i ett solo att han aldrig hittade tillbaka. Han finns att beskåda på Odense statlige mentalhospital där han bakom en glasförseddvägg jazzar på för brinnande livet). Man kan till och med plocka bort vokalisten i långa stunder utan att det märks men rör man basisten är allt förstört. Ett exempel på det var att efter ett av dessa låånga solon hade sångerskan Sinne Eeg nya kläder, ny frisyr och ett par rediga shoppingkassar från Kapp ahl under armen. Vokalisten kan annars, trots sin något tillbakadragna roll, jämföras med en hårdrocks gitarist i ultrarapid. Hon står där och sjunger lydigt men mitt i allt tröttnar hon och kastar sej in i något jag skulle vilja kalla ett oralt riff. Ökade man hastigheten från 33 r/pm till 45 r/pm på "be-bop-duu be-be-duu-uu-uu-u-u-u" skulle det tveklöst låta som Angus Young i sina bästa stunder.
Pianisten har en "mitt i raden roll" och spelar inte för mycket och inte för lite.
Trummisen är den som framstår som den verkliga förloraren. Denne får sitta bakom ett fullt funktionsdugligt trumsätt utan att få släppa lös sina trumpinnar. Istället sitter han med små vispar och smeker trumskinnen eller knackar på kanten av cymbalerna och när det är dags för la grande finale plockar han fram stora bommullsförsedda stockar
för att gå lös på cymbalerna men stoppar genast oljudet med andra handen. Inte undra på att den arma kraken går fullständigt berserk av inneboende frustrationer när det äntligen blir dags för trumsolot i slutet av spelningen!
Rädda trumisen från jazzen säger jag!
Andras kommentarer
Så upptagen av bland annat just jazz i dagarna är min kommentar lite senkommen. Men texten om jazz var rolig att läsa, som välformulerad satir alltid är. Hälsning, (11.2.2008 15:10:53)Lasse K. - - 79.133.6.62
Ditt svar på kommentaren:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar